Det är bara ett jobb

Ända sedan jag började försörja mig själv, eller som mÃ¥nga säger ‘skaffade ett jobb’, har jag undrat över fenomenet mÃ¥ndagsÃ¥ngest. Jag förstÃ¥r begreppet, kan relatera till känslorna men har ändÃ¥ svÃ¥rt att identifiera mig med situationen.

För mig har det som jag älskar att göra, det vill säga få datorer att utföra det jag och andra vill, alltid gått hand i hand med det jag tjänar pengar på. Det är nog en till stor del bidragande orsak till att jag aldrig känt den där ångesten. Eller haft ett överdrivet fokus på veckoslutsmaxande för den delen, men jag förstår att alla inte har det som jag.

Yrkeslivsdepression

Efter att ha sett utbrändhet och depression på nära och längre håll, vars främsta orsak varit det som står för huvuddelen av dessa personers inkomstkälla, är jag idag än mer övertygad om det nära sambandet mellan välmående och det man sysselsätter sig med för att tjäna pengar. Största inkomstkälla är inte alltid lika med hobby eller favoritsysselsättning, uppenbarligen.

Två poler

Dessa två poler i vad många benämner som sitt yrkesliv; Min stora trivsel med mitt värv och mina resultat å ena sidan. Å andra sidan, depressioner på grund av undermåliga förhållanden hos arbetsgivare som kan bero på knäppa kollegor, chefer, idiotiska rutiner, meningslösa arbetsuppgifter, krävande kunder, brist på erkännande eller en galen mix av allt detta och mer.

Det är inte bara business

Det stora spannet här emellan och själva ytterligheterna fÃ¥r mig att tro att det inte alls bara handlar om ‘ett jobb’. MÃ¥nga identifierar sig med sitt yrkesval, sina resultat och framförallt sÃ¥ spenderar dom flesta cirka 1/3-del av sin vakna, yrkesverksamma tid med att göra saker för att tjäna pengar.

Min roll som arbetsgivare

Sedan 2005 har jag varit arbetsgivare, en berg- och dalbana kan man säga. Det har varit både roligt, spännande och utmanande om vartannat. Mestadels är det mycket givande men vill man ha en tillvaro utan nära interaktion med sina kollegor är det inget jag rekommenderar. Det blir bara en charadliknande lek och respektlöst när man inte bryr sig på riktigt utan bara vill profitera på andra.

Jag, en arbetstagare

Innan jag själv blev arbetsgivare bytte jag jobb ett antal gÃ¥nger. Vid varje byte kom oundvikligen frÃ¥gan ‘Varför vill du sluta?’ och därefter ofta ‘Kan vi göra nÃ¥got för att fÃ¥ dig att stanna … ‘. BÃ¥da dessa frÃ¥gor uttrycker en viss verklighetsfrÃ¥nkoppling, eller var det bara en del av en charad? Det kändes ofta som vi glidit ifrÃ¥n varandra eller så förstod vi inte varandra längre. Som den där klyshiga, ‘Det är inte dig det är fel pÃ¥, det är mig…’. Vi hade kanske aldrig riktigt förstÃ¥tt varandra?

Ett ömsesidigt utbyte

Jag anser att relationen arbetsgivare – arbetstagare är som vilken annan relation som helst och när den inte längre bottnar i en förstÃ¥else och handlar om ett ömsesidigt utbyte mellan tvÃ¥ parter sÃ¥ föreslÃ¥r jag ett miljöombyte. När du känner att du inte bidrar eller inte fÃ¥r ut tillräckligt av din relation till din arbetsgivare, byt arbetsgivare. Jag menar att det är upp till dig som individ, vare sig du är arbetsgivare eller arbetstagare att vara ärlig och berätta vad som saknas och ändra pÃ¥ det.

Min önskan inför framtiden

Jag tror och hoppas att det är fler som vill ha personligare arbetsplatser. Eller är det bara jag som tycker vi ska vara ärligare och kvickare på att berätta hur vi upplever våra kollegor och arbetsplatser? Jag tycker nämligen att den tid som vi tillbringar med att tjäna pengar, denna tredjedel av vårt vakna yrkesverksamma liv, är minst lika viktig som vår övriga tid och den förtjänar omsorg. I alla fall om vi vill må bra och dra nytta av varandra.

Det är inte bara ett jobb, det är en stor del av vÃ¥ra vuxna, vakna, liv … det är dags att vi gör nÃ¥got av det.