INLEDNING
Det kan förstås vara intressant för er läsare att veta var jag rör mig, i vilka typer av verksamheter, så jag får väl börja med att berätta att det huvudsakligen handlar om ledarskap inom IT-området eller projektledarskap inom mjukvaruutveckling. Skillnaden mellan IT generellt och mjukvaruutveckling där man arbetar fram en produkt (som går till release i sin egen lilla produktbox) är stor, men för en del som läser kanske det inte upplevs som någon större skillnad alls. Det vore roligt om något resonemang ändå kan vara av intresse för andra och att ni bidrar med egna reflektioner i kommentarsfältet.
INDIEN
Jag befinner mig just nu i ett projekt som huvudprojektledare inom mjukvaruutveckling och precis som i mitt förra projekt ligger de flesta delprojekten i Indien medan jag själv nästan alltid är i Sverige. Det här ger en del intressanta utmaningar som jag personligen tror väldigt många kommer att stöta på i framtiden. Precis som vi sett att tillverkning av prylar flyttat till länder med lägre löneläge så kan många tjänster komma att flytta, men kanske inte nödvändigtvis till samma ställe som tillverkningen. Någon har sagt att Kina är världens fabrik och Indien världens kontor. Något ligger det absolut i det.
Vissa tror att man flyttar enkla tjänster till Indien eftersom det är enkla tjänster som utförs med lätthet av dessa billiga resurser. Jag skulle vilja påstå att det är en fördom. Det finns oerhört duktiga personer som arbetar i Indien! Att det i första vågen huvudsakligen lades ut enklare tjänster till Indien handlar mest om att dessa tjänster är lättast att utföra på distans och att kunderna har accepterat att enklare tjänster utförs på det här sättet.
Nu har marknaden mognat ytterligare och alla typer av tjänster utförs på avstånd. Så fort man accepterat att alla resurser inte nödvändigtvis måste komma inpendlande för att slå sig ner i ett stort rum i Borlänge eller Kista så har man öppnat dörren hela vägen ut mot ett gigantiskt rum i Bangalore.
UTMANINGEN MED AVSTÅND
Att arbeta på distans är ingenting nytt, att ha utvecklarteamet på annan plats än beställaren är förhållandevis vanligt. Jag har tidigare varit med om allt från att utvecklarna suttit längre ner i samma korridor, på annan våning, i närliggande stad eller på andra sidan Östersjön. Gemensamt för de här varianterna har varit att det varit möjligt att låta utvecklarna besöka beställarsidan vid behov. Egentligen har det varit så enkelt att det gått att boka in från ena dagen till den andra när behov uppstått. Så är det inte med indiska resurser, det här är en av de större skillnaderna. Indier behöver arbetstillstånd och visum för att få komma till Sverige i tjänsten, resan tar dessutom motsvarande två arbetsdagar.
Även tidszonsförskjutningen är en utmaning, men vi i Europa har hela förmiddagen gemensam med Indiens eftermiddag så det är inget stort problem som det nog är för exempelvis amerikanska bolag som arbetar med Indien. Tar man för vana att lägga sina avstämningsmöten under förmiddagen så fungerar det som regel bra. Ska man verkligen jobba tillsammans så är det dessutom en god idé att ha väldigt tät kontakt med så god bandbredd som möjligt, dvs att bara släppa ifrån sig några välskrivna instruktioner per e-post med jämna mellanrum duger inte. Räkna istället med att ha så tät kommunikation per chat, telefon eller videomöte så att det till slut upplevs som om du arbetar på plats i Indien. När du själv börjar tänka ”one lakh” när du ser siffran ”100000” så är du på god väg.
Jag tror det var min bloggarkollega här på Projectplace (Maha Bouzeid) som skrev något om hur man upplever svenskar efter att ha jobbat utomlands ett tag, och jag upplever det nu plötsligt på samma sätt: svenskar säger väldigt sällan ja till ett uppdrag på en gång. Det är en lite märklig arbetskultur på vissa håll i Sverige som blir uppenbar när man jobbat med andra och sedan plötsligt ska prata med svenska resurser igen. Få tar glatt emot ett uppdrag, de flesta skruvar på sig och försöker delvis bli av med uppgiften, alla rabblar upp svårigheter. Varför är det så här? Inte vet jag, det spelar inte så stor roll när man väl insett att skillnaden finns där, och att få höra om komplexiteten i en uppgift ”up front” från första början är naturligtvis bättre än att förtiga problem. Med de indiska resurserna kan man få gräva lite innan de berättar om vilka svårigheter som kan finnas, men nog är det trevligt med folk som säger ”ja” när man ber dem göra något?
SLUTORD
Jag får troligtvis anledning att återkomma till utmaningarna med att projektleda på distans eftersom det verkar ha blivit ett vanligt förekommande fenomen i mitt eget projektledarliv.
Senaste kommentarer