Jag sitter på flyget till Beijing för att gå Ericssons ledarskapsprogram. Jag åkte från Kuala Lumpur, där jag har bott den senaste månaden, kl. 6.30 på morgonen. Taxin kom precis i tid och receptionisten sa ”hej då, ha en trevlig resa!” med en vänlig röst och ett brett leende på läpparna, som vanligt =)
Jag är projektledare för ett finansprojekt inom regionen ”Asia and south Ocenaia” som inkluderar många länder. Mitt uppdrag är att bygga en hubb för finanskompetens och projektet inkluderar allt från uppsägningar, rekryteringar, roll- och kompetensutveckling, utveckling av en service portfölj, kommunikation uppåt och neråt i organisationen etc. Ett brett projekt med mycket förändringshantering som inkluderar ett team på 40 personer. Jag måste erkänna att jag var lite orolig när det gällde den kulturella aspekten innan jag åkte ner, ändå hade jag gått ett tretimmars seminarium om vad som skiljer svenskar från andra (det är uppenbarligen där man måste börja) och läst på om den asiatiska hierarkin och arbetskulturen. Jag blev positivt överraskad när det gick så bra från dag ett! Kanske beror det på att jag själv är född i Mellanöstern och har libanesiska föräldrar. Delvis beror det nog också på att jag tar den kulturella aspekten på allvar, jag tror att det är en stor och viktig del av vår personlighet, vilket självklart också reflekteras i arbetslivet. Fast den enskilt viktigaste faktorn är nog förmågan att vara flexibel och ha ett sunt förnuft.
Asiater är ett känsligt folk och det gäller att inte få någon att tappa ansiktet framför andra. Som svensk får man vara försiktig med att vara för ”ärlig” – all fakta behöver inte komma fram och repeteras om det gör ont att höra, det finns en del outsagt som alla känner till men inte nödvändigtvis talar om. Så vill de ha det och det måste vi respektera. Och kritik tar man självklart i enrum, det gäller alla kulturer. Folk är vänliga och hjälpsamma, jag har flera gånger sätt hur man exempelvis kavlar upp armarna och hjälper en hotellmedarbetare att dra väskorna om han inte klarar det själv. De ler alltid, hälsar vänligt och frågar ärligt hur det är. Jag gillar det verkligen.
På jobbet gäller det att vara tydlig med deadlines, men det upplever jag även i Sverige. På mitt kontor är vi ett blandat team av folk från Asien (inkl. Malaysia, Singapore, Sri lanka Indonesien, Bangladesh, Vietnam, Filippinerna, Thailand), Australien, en chef från Mellanöstern och många intressenter från Sverige och andra europeiska länder. Förmodligen av den anledningen har jag inte sett så stor skillnad när det gäller den hierarkiska ordningen utan på något sett har det formats en egen arbetskultur i teamet. Självklart beror det även på ledarens beteende och de värderingar han/hon arbetar utifrån. Jag tror att det är väldigt viktigt, oavsett kultur, att alla känner sig involverade i arbetet och besluten. Men när det kommer till stora, snabba eller osäkra beslut, då måste ledaren kliva fram och se till att beslutet blir fattat, oftast själv. Det är därför man är ledare, för att visa vägen när det inte är så tydligt för alla vilken väg som är den självklara. Det kanske inte alltid blir rätt väg, men det går att ta genvägar tillbaka till rätt väg och så länge man rör sig framåt och teamet är motiverat så blir det bra i slutändan.
En positiv skillnad jag tidigt la märke till är att, om jag ber en teammedlem att göra något, då svarar han/hon tillbaka att det inte är något problem och frågar när det måste vara klart. I Sverige får jag oftast höra ”jag är osäker på om jag hinner till dess, men jag ska försöka” eller ”Jag har en annan aktivitet som jag måste prioritera”. I bästa fall får jag svaret ”Jag ska göra mitt bästa”. Jag ska inte gå in på VARFÖR svenskar svarar på det här sättet, då får man ta en kurs i svensk kultur, för det är en lång historia. Men jag kan bara konstatera att jag blir mycket gladare av ett asiatiskt svar =). Asiater jobbar hårt och länge, många på mitt kontor är kvar till midnatt när det är viktiga deadlines som ska hållas, och det är många viktiga deadlines inom Finans…
Nu i början av projektet har mycket av min tid gått till att planera, strukturera och sätta mål och strategier. Vissa saker har jag gjort ensam, andra med ett fåtal personer i teamet. Resterande teammedlemmar involverar jag på andra sätt, där det går. Och jag reser runt för att träffa dem och säkerställa att vi implementerar enligt plan. Asiater har, precis som alla andra, ett behov av att ha en duktig ledare, det gör de motiverade, stolta och säkra i sitt arbete. En skillnad gentemot Sverige, som dock inte är specifik för arbetslivet, är att högre uppsatta medarbetare får bättre service. När vi åkte till Filippinerna fick vi en privat bilförare och på kontoret fanns det hela tiden folk som serverade kaffe och gjorde alla administrativa sysslor som krävdes för att vi skulle ha en bra vistelse. I Sverige är det fult att bli omhändertagen, här träder jante-lagen in med fullaste kraft. Min förra svenska chef hade skor för alla väder på sitt kontor, för att kunna gå från en byggnad till en annan oavsett om det regnade eller låg en meter snö på marken. Det är otänkbart i andra länder, då tar man en taxi (om man inte har en privat chaufför). Personligen tycker jag att jante-lagen ibland går till överdrift i Sverige. Det handlar ju också om effektivitet och att trivas på jobbet.
I det stora hela tycker jag alltså inte att det är en stor skillnad att leda här jämfört med i Sverige, principerna för ett bra ledarskap är desamma. Men jag har sett andra som har haft det kämpigare att anpassa sig, för att de är för principfasta. Åker man iväg till ett nytt land med en annan kultur, då måste man vara öppen för att ta till sig deras värderingar och bete sig på ett sätt som passar landet och kulturen. Det kanske är lättare sagt än gjort, men i slutändan handlar det om sunt förnuft. Är man osäker så är mitt bästa råd att fråga lokalbor – de blir väldigt glada att höra att du vill passa in och att du är nyfiken på deras kultur. Till slut vill jag peka på empatins betydelse i det här sammanhanget – jag är övertygad om att det är en nyckelfaktor. I slutändan är vi alla människor och vill bli behandlade med vänlighet och respekt.
-
Annaam
